Du försöker mödosamt öppna ögonen. Mascaran har gjort att ögonfransarna klibbat fast i varandra. Rummet är alldeles för ljust så du måste kisa. På golvet ligger smutsiga underkläder och på handleden har du en klubbstämpel tatuerad. Du befinner dig i en stadsdel du aldrig besökt tidigare, med en man du bara känt i cirka femton minuter innan ni gick hem tillsammans. Den obäddade sängen har lämnat märken på din hud och du är stel i ryggen. Munnen känns som sandpapper och när du tittar efter är han inte alls så snygg som du minns honom från igår. Du luktar svett och öl och kön.
Han snurrar runt, intrasslad i ett lakan och blinkar mot dig.
Du ler lite fånigt. Vad ska du säga, vad är rätt sak att säga såhär dagen efter? God morgon? Tack för igår?
”Hej”, mumlar han. ”Är du redan vaken?”
Du nickar. Munnen känns fortfarande som en sandlåda.
”Jag kan göra lite kaffe, vill du ha? Och frukost? Jag är skithungrig i alla fall.”
Du svarar att det vill du gärna. Han reser sig upp, drar på sig gårdagens kalsonger och tar fem steg bort från sängen. Sedan är han i köket. Du gör likadant, reser dig upp, tar på dig gårdagens trosor och drar ett linne över huvudet. Köket är trångt och ni stöter ideligen i varandra när du försöker tappa upp ett glas vatten samtidigt som han plockar fram kaffefilter ur köksskåpet. Du försöker febrilt komma ihåg hans namn men tvingas snart ge upp. Var det inte något på F? Eller P kanske? Du ler lite för dig själv och när han frågar vad som är roligt så frågar du vad han heter.
”Helmer”.
Du ler igen. F eller P? Det var ju inte ens i närheten.

Han dukar fram frukost på soffbordet eftersom det inte finns något matbord eller några stolar, så ni får sitta på golvet. Det finns bröd och smör och ost och kaffe i muggar med Muminmotiv på. Ni pratar om musik och tatueringar och ölsorter medan du smuttar på kaffe ur en mugg med Mårran på. Ni har inte samma humor så du får skratta åt dina egna skämt. Men det gör ingenting. Du tänker på hur du helt självgod brukar le åt dina egna tankar ibland bara för att du helt enkelt är så sjukt jävla genialiskt rolig. Det är alla andra som är tråkiga. Helmer berättar vad han jobbar med. Biomaskinist. Du måste be honom upprepa det en gång och två gånger innan du förstår. Du tänker att det är ett ord som måste ha gått dig oreflekterat förbi hela ditt liv. Helmer försöker förklara teknik och i hans ögon tänds plötsligt strålkastarljus. Du misstänker att det var det där du såg igår. För han är fortfarande långt ifrån den snyggaste du har legat med. Hans tänder är lite sneda och han har ett födelsemärke som ser ut som Japan på ena handen. Plus en ful dialekt. Men ögonen väger upp, tänker du och kräks nästan lite i din egen mun av klyschan dina tankar just producerade. Och som så många vet föder en klyscha nästa. Du tänker på hur fint det är, att det finns människor som är biomaskinister. Att det är det som får deras hjärtan att slå lite snabbare. Att det finns människor som brinner inombords, brinner av engagemang och exploderar som enola gay av att få visa någon annan glöden till majbålet. Det får dig att fundera på vilken som är tändvätskan till ditt hjärta. Är det alla saker du gillar? Är det morgonkaffe, blygsamma solstrålar, nytvättade lakan, slagord skrivna på klubbens toalettdörr? Är det nya perspektiv, ett samtal som aldrig vill ta slut, att ifrågasätta fast du egentligen inte vågar, att se främlingar le mot varandra?

Du snörar på dig dina skor i hallen, tackar för frukosten och en rolig kväll. Du ger honom inte ditt nummer och han frågar inte heller efter det. När du kommer ut i trapphuset vet du varken var du är eller hur du ska ta dig hem. Men inget av det gör någonting. Det spelar ingen roll. För ensamheten i bröstet känns inte längre lika mycket som en hjärtinfarkt som igår. Mer som ett lite mildare astmaanfall. Och du ska nog överleva en dag till.