Att gå tyst
ett helt liv.

Är som stoppljuset

utanför
på gatan.

Jag har aldrig
hört hennes röst,

hon i tvättstugan
varje söndag

I åratal
har hon suttit i skuggan
bakom huset.

Hon bor bredvid mej,

har blå gardiner
och alltid ett fönster
på glänt.

Jag har funderat
på att ringa på men avstår.

Aldrig råkar vi på varandra,
alltid en bit ifrån,

som om hon har någonting
helt annat på gång,

som om hon hela tiden
är på väg

så tittar hon på klockan
och upp mot himlen.

och suckar.

Gatorna de är tunga
och de sitter hopbundna

i ett nät av hus
på rad
med våningsplan på höjd.

I varje bor det människor
de lever vägg i vägg.

De går här längs
den mörka avgrunden ut
mot evigheten.

Där tar ingenting slut.

Där glimmar endast stjärnorna
och planeterna
ger oss en aning
om den oövervinnerliga kraften
som omger oss.

Att vi egentligen bär
på en ödslighet inom.

Att ingenting egentligen
har med oss emellan att göra.

Så denna tystnad
och denna ensamhet

är egentligen
bara det faktum
som omger oss
i denna oändlighet.