Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ångesten som Kväver min själ

Hela hennes liv hade hon gett med sig.
Gjort vad andra velat istället för att lyssna på sig själv och göra det hon ville.

Aldrig riktigt stått upp för sig själv.
Allt hon gjorde, gjorde hon för att andra skulle må bra.

Hennes eget välmående stod alltid längst nere på hennes ”göra lista”.
Detta höll på att äta upp henne inifrån.

Hjärnan blev överhettad, hon gick med en kronisk huvudvärk som vägrade ge med sig.
Hon blev på grund av det tablettberoende, trots att det inte ens dämpade värken fortsatte hon att knapra.

\"Någon dag kan de skulle hjälpa\", tänkte hon i sitt inre.

Hjärtat slog, hårt, fort och konstant stressat.
Alltid denna inre stress som gjorde så att hon stängt av hela sitt känsloregister.

Varken känna glädje, sorg, lycka eller kärlek.
Allt var lika likgiltigt.
Hon hade inte tid att känna efter, kunde inte minnas när hon grät sist.
När hon släppte på trycket för att känna efter lite. Hon hade inte tid.

\"Bättre om andra mår bra.
Jag hinner nog jag med tids nog.
Mina problem är ju inget i jämförelse mot deras.
Vill ju att alla ska må väl och vara lyckliga\".

Kroppen hade slutat fungera som den ska.
Konstanta skakningar i armar och händer.
Ben som ger vika och knappt orkar med en promenad.
Magen som vägrade behålla minsta lilla matbit, stötte undan allt.
Enda som fick stanna var vatten och knappt det ens.
Ögon med svarta ringar runt, både på grund av matbrist och även sömnbrist.
Sömnen var helt förstörd.
Hon var glad om hon fick sova en timme i sträck någon gång, oftast var det tio minuter hit och tio minuter dit.
Sen vaknade hon kallsvettig och darrig.

Innerst inne, långt där inne, visste hon att det var dags att börja tänka på sig själv, ta itu med allt som låg och frodades.
Hon visste att det snart skulle börja växa och bli en snårig barrskog som skulle ta år att ta sig igenom.

Eftersom hela känsloregistret var nerlagt kunde hon inte finna någon att älska, någon att tycka om.
Men trots detta ville hon ha närhet till någon.
Det gav henne en känsla av trygghet och gjorde att hon orkade med mer skit.
Men inte mådde hon bra av en sådan ytlig kontakt heller.
Det hela hade övergått från att kramas till att träffas och ha sex.
Detta gav otrolig näring till hennes växande barrskog och egentligen ville hon inte alls.
Men det var det närmaste ett förhållande till någon som hon kunde komma och därför fick det bli så.
Dessutom visste hon att killen hon träffade på detta vis faktiskt skulle bli sårad om hon avslutade det hela.
Och att såra någon människa var ju det sista på jorden som hon ville göra. Hon kunde inte finna i sig själv att såra någon.
Hon visste ju själv hur ont det tar att bli sårad och att utsätta någon annan för det var helt otänkbart.
Det existerade inte i hennes värld.

Hennes liv höll på att förfalla.
Inte bara kroppsligt.
Hennes lägenhet var full med skit, hon hade inte orkat städa på flera månader och disken var igenmöglad och något rörde sig långt ner i diskhon.
Därav var dörren in till köket stängd och låst.
Blommorna i fönstren hade sedan länge vissnat och torkat ihop.
Dammet låg som en tjock yta ovanpå allt.
Tidningar, reklam och räkningar var numera golvet i hallen.
Hon orkade inte ens plocka upp det och lägga det på byrån som stod en meter från dörren och brevinkastet.

Toaletten var full i skit, handfatet likaså.
Golvet såg ut som om det hade blivit nerspytt för att sedan torka ihop till en seg massa som man knappt kunde se på utan att själv kasta upp lite.
Någonstans bakom allt damm och all skit kunde man skymta en spegel, på något som liknade ett toalettskåp.

Soffan var ingrodd i piss, skit, spya och blod.
Ihoptorkat och fullkomligt vidrigt.
Cigarett fimpar låg överallt och det var bara ett under att lägenheten inte brunnit upp än.

Det enda rum som hon hade orkat hålla relativt fint var sovrummet.
Det var ju trots allt där som hon brukade träffa killen.
Där hon brukade få lite trygghet och där hon tillbringade mycket tid i hopp om att livet en vacker dag skulle återvända till henne.




Prosa (Novell) av Hapalochlaena
Läst 322 gånger
Publicerad 2006-03-27 21:44



Bookmark and Share


  Marlene Anna Linnéa
aj... ok, det här gör ont att läsa, det knyter sig och smärtar där man ska kunna andas fritt och lätt.... du beskriver mångas liv, men det har gått på tok för långt. känner igen mig i mycket och jag lovar dig:
det är inte meningen att det ska vara så svårt att bara finnas till...
hoppas det är på väg mot det bättre!
2006-04-13
  > Nästa text
< Föregående

Hapalochlaena
Hapalochlaena