En natt drömde jag
att jag ett upprepat antal gånger
slängde mig själv i golvet
Kan inte minnas varför
bara att det kändes rätt

När jag vaknar
tänker jag för mycket igen
och får ångest
över alla dumma grejer jag har sagt

Begraver tankarna i psykologin
som inte blev rolig
förrän jag fick tillfälle att nämna ventilen
vars lukt påminde mig om mormors källare
Ja eftersom dofter kan få oss att minnas

Sen tvingas jag interagera
med andra människor
när allt jag egentligen vill
är att fly in i de norrländska skogarna

Folk som snäser åt mig
men försöker dölja det i en vänlig ton
(fast jag bara ville hjälpa till!)
och folk som inte försöker dölja det alls

Medan andra tror
att jag inte kan köra landsvägen hem från Trosa
trots att jag har haft körkort i tre år
Man ska inte ta sånt personligt
men det gör jag lik förbaskat i alla fall

Inte mycket bättre blir det
när man får lite efterlängtat beröm
och sen går och har dåligt samvete över det
Jag menar bara varför? Va?

Då måste jag stanna upp en stund
och dofta på syrenerna
för de är något av det vackraste som finns
Jag vet det egentligen
men lyckas inte känna det

Det gör mig ännu mer ledsen
och sen spelar det ändå ingen roll
för jag lyckas inte känna det heller

När dikten är klar
undrar jag om folk kommer tycka
att jag bara är en enda stor gnällkärring
För det skulle jag i så fall ta väldigt personligt