Min jourhavande skrivarmorsa
ligger skönt tillrätta
i min skrivbordslåda.

Hon är idel öra
lyssnar på alla mina glädjeyttringar
och torkar upp floder av tårar.

Så har hon ett blårandigt förkläde.
I det brukar jag krypa upp och få tröst när
inspirationen sinar,
när applåderna ligger under tusen per dag
och bläcket är trögt.

Jag befinner mig mestadels i förklädet.

Men så händer det att jag hoppar upp i verkligheten
och presterar något som är över alla
förväntningar och vi läser kommentarer och
myser.

Ibland bannar hon mej när jag är lite ekivok
och tramsar för mycket.
Tycker liksom inte att det anstår en
RIKTIG poet att skriva sånt.

Men då svarar jag att jag tänker varken bli en
Fröding eller nått annat skäggigt.

Vilket skulle vara ganska svårt
eftersom jag är i andra facket s.a.s.

Sen har hon förberett mig på att,
skulle jag få Nobelpriset
så följer hon inte med till Stockholm.

Det passar sig liksom inte
med förkläde på Nobelfesten.

Så OK, jag får väl hålla igen på allt
det där som i värsta fall hade gett mig priset.



Och dessutom är det långt till Stockholm.