Tonerna slog omkull mig i en stilla afton.
Tårar föll som i en öppen bok, där sida
efter sida snabbt passerades. Tagen, ja
och jag ville inget hellre än att åter få
läsa och ta tag i den ömma textens sanna
mening. Jag ville veta, få det förklarat och
bemästra situationen på mitt eget vis.
Varför blev det så? Varför gjorde orden
så ont? Vad hade jag sagt och vad hade
jag gjort eller inte gjort? varför skrevs allt
i outtalade ord? Sanningen höll mig
likt i ett gissla drama där jag till slut i
mitt trots veknade. Det var ju jag, det
vart ju mina ord som fått kapitel efter
kapitel att fladdra förbi. Hur kunde jag?
Hur hade jag ens mod att fortsätta hålla
fast, i alla dessa kval. Töande islossning
närmade sig. Glaciärers hast med sjöar
av vatten började påminna mig om
vad som var viktigt eller ej. Jag famnade
sanningen så som den vore en sällsynt
medicin i otillgängliga trakter. Jag tog
ett nytt grep om min situation och
började sakta stava ordet; förlåt! Ja,
svårare än så var det faktiskt inte. I
allt, så hade alla blad, i kapitel och vers
varken gjort till eller från. Det som av-
gjorde, var min egen inställning för
det som faktiskt var något värt. Jag var
viss, jag vart tvungen om det fanns något
hopp kvar och jag visste att denna innerliga
längtan skulle få se dagens mäktiga ljus!