Solen går upp och du försvinner iväg. Du väntar slugt till kvällen är kommen och anfaller kvickt bakifrån. Du drar ned mig till skuggornas värld och får mig att se hur värdelös jag är. Du visar filmen med mina misslyckanden på vitaduken. Du slår mig, river och hugger mig. Misshandlar mig in till grunden så det enda som finns kvar är ett tomt skal. Ingen energi. Ingen ambition. Ingen vilja. Allt. Är. Meningslöst.
Det snurrar. Tårarna rinner och det är som virvel som konstant drar mig längre ner. Tills jag nått botten och allt stannar. Tid och rum slutar existera. Allt bara slocknar. Och det enda du kan tänka på är att avsluta det för gott. Kapa flödet.

Sen nästa dag går jag upp. Livet runt en rullar på som vanligt. Människorna runt en är vardagliga och normala. På ytan ler du men innanför leendet rinner det svart sörja runt i kroppen. Det värker att le. Det gör ont att tala. Du pratar för att glömma. För att få tankarna bort från snaran hängandes från taket. För stunden är livet nästan normalt. Du är en i mängden.

Sen går solen ner och vatten strömmar från ögonen och det är skönt. Skönt att visa hur man känner sig. Skönt att inte vara falsk för att vara andra till lags. Skönt att lätta på trycket som byggts upp under dagen då man inte haft möjlighet. Skönt att sjunka ner i en hög och bli misshandlad. Sparkarna i huvet sker rytmiskt och du njuter. Det är helt fantastiskt jävla värdelöst. Ingen bryr sig för ingen vet. Hålet som bara växer.

Ingen frågar för ingen vill veta...