I avdelningen ligger hundra åldringar nedbäddade.

Tre våningar tända lysrör. två nattsystrar vakar.
Höstvinden skickar sin pust mot eken på gården
kan man nästan känna hur bladen kämpar emot.

De har ådror, bladen, de blir blå som våra i ålderdom.

De blir fnöske och slits ur sitt grepp, precis som vi.

Några enstaka regndroppar ses falla invid gatlyktan,
men de är få och inga pölar blänker.

Bristningar ömsar sitt skinn.
Ny arkitektur klär staden med ny stadsbild.

Går som ett rakblad
och tömmer gammal lagrad förkalkning i sitamentet

Det kan lukta sura fontaneller längs med sjö och strand.
Man rensar magelungen från slagg och gör sjön badvänlig.

Tiden och årtalen passerar.

Barnen är fler
än någonsin
och invaderar Gröna Lund.

Där låter som Beatles oförglömliga spelningar hundra gånger om
när de snurrar runt området hängandes i långa kedjor hundra meter upp

De hänger över jorden
som odödliga älskande

då de trär skorpan om köttet och vaggar höljet in i det varma skötet.

På andra sidan reser sej området av ålderdom som sakta träs in
bakom skugga då solen inte längre når dit.

Det finns en mening med det.

Som om allt är uträknat. Om man tittar riktigt noga så ser man hur persiennerna redan har börjat dras ned nu

Låter parken bada i sin stillhet runtom. Även sommaren får plats här då knopparna slår ut. En äldre man från avdelningen har lyckats komma loss ur sin dödskamp och gått ned och satt sej under eken.

Hans ögonlock har fallit men såväl inte av trötthet men väl av den nostalgi och glädje dessa barnskrik som låter hans öronsnäcka förnimma då han hör sej själv i sitt huvud skrika av lycka snurra runt området i en kedja ned.
Hundra meter upp.

(Lars Gullberg)