Att låtsas vara någon man inte är
öppnar upp för ens sårbaraste sidor
och man inser vilken falskhet man besitter, man lär sig känna ännu mer självhat då man exponeras för det om man låtsas
Man får känna ännu mer hur alienerad och utanför man är resterande mänsklighet
men ändå så är det något fint med att låtsas har jag förstått
Det finns ju ändå ett uttryck som går
"Fake it until you make it"
dvs man kan låtsas tills man blir den man låtsas vara.

Så den jag låtsas vara får mig att öppnas och exponeras för vem jag kanske bestämt mig för att vilja vara. Så jag försöker börja agera som att jag allaredan är den jag önskar att jag var. Mitt idealjag.
Min självbild jobbar på att få mig att göra så som mitt idealjag skulle göra fast att jag ännu inte riktigt vet vad mitt idealjag skulle göra om den så fick bestämma.
Jag håller precis på att lära känna mitt egna idealjag.

Jag vet att jag måste detta. Låtsas vara mitt idealjag. Jag måste detta för min egen skull och VILL det verkligen. Jag måste och VILL detta för att motbevisa de personer jag hatälskar/äskhatar om synen på mig som bara en som ger upp och aldrig förändras. Jag kan visst förändras och jag ger inte alltid upp!

Att låtsas vara sitt idealjag
får en att gråta
men istället för att vara tårar av tragik
är dessa tårar av att låtsas vara sitt idealjag
de mest äkta tårar man kan gråta
kristallklara
sårbara och starka på samma gång

Att låtsas vara sitt idealjag är något av det finaste, men samtidigt svåraste man kan göra.
Men jag är säker på att det är värt det.
Det sade i alla fall min kärlek.
Min nuvarande eller dåtida kärlek.
Vet ännu inte var min kärlek befinner sig.

Livet är en gåta. Men man kanske kan lösa det om man blir sitt idealjag.
Om man har tur, men framförallt lite skicklighet.