Mitt i storstaden hittade vi en stor trut i källaren och vi lade fågeln att vila mitt på gården. Från balkongerna fick vi lov att skrämma bort skränande kannibalistiska måsattacker och en och annan skata. Vi lade ut vatten och mat och gladdes när fågeln började röra sig och gick fram och drack och åt långsamt och länge och började hitta gömställen under buskarna.

Efter fyra dygn mådde den imponerande stora vackra fågeln som en tupp här och var nästan tam och trygg i sitt nya trygga revir.

Men varför flög inte fågeln sin väg?

En granne tog lugnt fågeln till veterinären där den fick en lugnande spruta. Man konstaterade att det var en ung fågel med bruten vinge och att fågeln aldrig skulle kunna flyga igen.

Nu sörjer vi vår fågel, men gläds åt fyra dagars gemenskap i omsorgen om Guds vackra gåva till oss.

Vårt hus blev en mötesplats av omsorg - ett Guds rum, som Antje Jackelén talade om idag när hon vigdes till vår första kvinnliga ärkebiskop, 100 år efter Nathan Söderblom.