Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


De dödas makt över de levande är större än vad vi anar. En roman baserad på häpnadsväckande sanningar om den svenska psykvården. ISBN 978-91-977393-0-6


Dårarna på Badbybackens psykiatriska enhet_II

Kapitel 14, Dr. Allenzo Khodadads Föreläsning på Harmonin

Dr. Allenzo Khodadad är full av entusiasm denna gång när han dyker upp tillsammans med två av sina medarbetare från FoU på Badbybackens psykiatriska enhet. Ovanligt nog har han målat sitt långa hår kolsvart och satt en tofs på sin hästsvans. I motsats till sin chef, Constantin använder han alltid rena och fina kläder. Även Harmonin ser fräschare ut denna fredag den 20 april 2006. Margareta har låtit måla Harmonin med glada färger denna gång efter att en pyroman, patient eller personal vet vi inte, satte eld på Harmonin för några månader sedan. Dr. Allenzo lämnar ifrån sig sin krycka och försöker med all kraft ta sig till projektorn. Han lyckas utmärkt. Det går också rykten om att han inte har något problem med sitt vänstra ben, men man har som en utlänning större chanser att få en bra chefpost om man antingen visar en fasad av sig som en liten stackare som Constantin gör eller om man visar att man har ett handikapp, då tycker svenskarna, de ”riktiga” förstås, synd om honom och erbjuder honom ett jobb och låter honom att till och med vara kvar på sin post så länge man är tam, d v s man inte ifrågasätter det direktiv ledningen deklarerar. Allenzo som FoU chef är perfekt för att göra studier som tillmötesgår ledningens önskan. Hans studier bekräftar Constantins önskan om den socialpsykiatriska reformens framgång, dvs ”vårt koncept fungerar. Låt oss styra”.

Enhetschefen Margareta Karlsson ser till att nästan alla ordinariepersonal samlas på Harmonin. Harmonin är Badbybackens stora samlingssal med stora och luftiga fönster mot Badbyön. Man fyllde avdelningarna med timvikarier för att så många som möjligt av ordinariepersonal ska få höra hur Allenzo tackar dem för deras hjältemodiga insatser.

Allenzo börjar genom att först dela ut sin undersökning, Ettårs rapport till alla som är närvarande på Harmonin. Sedan låter han personalen bläddra i den för att bekanta sig med siffrorna. Han börjar sin föreläsning.

– Jag måste stolt meddela er att ni har gjort ett fantastiskt arbete under detta år. Bara under första halvan av året har ni gjort 24000 hembesök hos vår psykiatriska öppenvårds patienter enbart i Region Stockholm. Våra insatser betyder inte att vi enbart medicinerar, såsom vissa höger vindar vill påstå utan vi möter individer med psykiska funktionshinder i deras hemmiljö, och inte i en grym och omänskligt mentalsjukhus. Denna era är förbi och kommer inte tillbaka. Vi har besökt vissa patienter med större psykiatriska behov till och med två ggr per dag för att tillmötesgå deras mänskliga behov. Detta resultat bevisar ytterliggare en gång att dessa patienter inte är ensamma utan i kontinuerlig kontakt med professionell psykpersonal.

Hela uppdragen med hembesök utfördes på följande sätt: Två skötare åkte till en mängd olika patienter både på morgon och kväll för att dela ut mediciner. Det var långt ifrån alla patienter som öppnade dörren åt skötarna. En del av personalen var glada att patienten inte ville släppa in dem eller att patienten inte ville prata med dem. De var glada för att de slapp prata med dårarna. Sanningen var att man åkte till patienterna för att dela ut medicin. I många fall öppnar patienten och tar emot sina mediciner på dörröppningen och låter inte ens personalen komma in. I andra fall öppnar inte patienten dörren och personalen får i uppdrag att i fortsättningen kasta in medicinen via brevlådan eftersom man bedömde att patienten inte hade någon historia av självmordförsök eller ingen historia av att han eller hon slavade med sina mediciner. Man kollade dagen efter om medicinen låg bakom dörren på dörrmattan eller inte. Om medicinen inte fanns där betydde det att patienten kom hem och tog sina mediciner. Men när personalen registrerade markerade dem på hembesök, 15/20 minuter. Man kunde inte skriva till exempel att patienten inte har öppnat, eller att patienten inte släppt in oss, också vidare, utan man kunde bara bocka i ett formulär. Smart Allenzo, eller hur? Det hände också att man kunde gå in hos vissa patienter och stanna på dörröppningen och dela ut mediciner. De patienter som inte ville att grannarna skulle se att någon delar ut mediciner till dem bad skötarna att komma in och stänga dörren bakom sig. Men mer än det kunde personalen inte gå. De flesta av patienterna man besökte hade en lägenhet som snarare liknande en soptunna. Man kunde se från korridoren att det var skräphögar överallt och i många fall kunde man inte gå ett steg utan att stötta på någonting på golvet. Och lägenheten luktade illa eller luktade den cigarettrök. Tyvärr måste man erkänna att många psykisksjuka patienter är kedjerökare. De flesta har inget intresse eller ingen lust att laga mat och ta hand om sin hygien. Man kunde se väldigt tydligt hur dessa patienter håller på att dö, levande hemma hos sig själva i sin lägenhet och helt isolerade och ensamma.

I princip fick patienterna ingen vård men på utsidan var Constantin stolt över att det socialpsykiatriska konceptet fungerar utmärkt och att man inte hade övergivit sina psykisksjuka patienter utan de får vård hemma istället för att bli vanvårdade i stora mentalsjukhusen runt om i landet.

Några månader efter detta projekt fick Constantin ytterliggare två miljarder för sin verksamhet runt om Storstockholm. Allenzo reste på sitt halkande ben, med hjälp av sitt tredje ben, en krycka, stolt till olika enheter och delade ut kopior på sin Ettårs rapport efter golvarbetarnas tappra insats. Dr. Allenzo Khodadad redovisar med stolthet att psykiatrin inom Region Stockholm har haft 879 342 besök varav 307 108 hembesök hos sina öppenvårdspatienter från och med hösten 2001 till och med våren 2006. Totalt antal patienter som ingick i studien har varit 3654 med lika antal kvinnor och män i varje grupp. I rapporten stod att de patienter som ingick i studien led av psykos och schizofreni.

Det som ingen talade högt om var följande: De patienter som lider av psykos, schizofreni kan lätt bli paranoida när någon kommer och knackar på dörren hemma hos dem. Även om en skötare försöker knacka hos en patient händer det att patienten inte öppnar och skötaren struntar i att anmäla det. Han eller hon åker hem och tillskriver sig två timmars jobb. Det händer att patienten svarar via brevlådan att allt är okay med honom eller henne och det accepteras av avdelningschefen eller gruppledaren med motiveringen att man ska respektera, även de psykisksjuka patienter som individer med valmöjligheter. Och ingenstans är mer privat än deras egen lägenhet. De blir ofta misstänksamma när det gäller deras mediciner och vägrar att ta sina mediciner. På avdelningarna använder man ofta tvång för att medicinera dem. De har ofta ingen sjukdomsinsikt och vägrar att ta sina mediciner. Att kasta in deras mediciner via brevlåda eller bara lämna deras mediciner till dem och gå, är ett miljardslöseri med skattebetalarnas pengar. Hur som helst verkade allting perfekt på utsidan. Ingen talade om för utomstående att det handlade om medicinutdelning utan man skrev i sin PVS att det handlade om hembesök. Detta var en vetenskaplig studie som bevisade att Anders Miltons och hans gängs påstående om psykisksjukas misär var nonsens.

Föreläsningen avslutades med att personalen bjuds på kaffe och tårta medan en livemusikgrupp, bestående av tre gubbar med stora ölmagar spelade musik för dessa tappra individer. Personalen som deltog och lyssnade på Allenzo tittar på varandra och blir överraskade. Det fanns mer än 100 stycken individer på Harmonin denna dag, allt från två psykiatriker, tre psykologer, en psykoterapeut, många sjuksköterskor och en massa skötare och behandlingsansvariga. Ingen, absolut ingen reste sig och ställe en kritisk fråga till honom. Det var tystnaden av en kyrkogård mitt i en mörk och kallt vinternatt som kastade sin skugga över Harmonin. Harmonin kunde inte vara mer harmonisk i sin mörkaste bemärkelse. Det var bara lik överallt. Det var de döda som talade till de döda. Det var de döda som lyssnade till de döda. Och de levande i sin ensamhet i sina kalla och smutsiga lägenheter höll på att bli döda, bokstavligen. Några undrade om att det verkligen är så som de döda påstår. Några andra tyckte att det var bra att de jävlarna, de döda kunde för en gång skull se deras insatser. Vissa förstod vad som pågick men spelade dum och reste sig efter mötet och bara gick utan att diskutera föreläsningen med någon. Folk hade en familj att föda. De ville inte bli utan jobb. De dödas makt över de levande är större än vad vi anar.

Dagen efter publicerade Constantin en artikel på DN. Han begärde extra anslag för psykiatrin baserad på FoU studien. I en serie av artiklar som publicerades i morgontidningarna och tidskrifter Dagens medicin och Socionomen kritiserade Constantin Castello anhängare till en utökande av slutenvårdsplatser. Han beskrev dessa planer som ”ogenomtänkt och grym mot psykpatienter” också baserad på sin FoU studie. Han ville indirekt få Anders Milton och kompani att hålla käften och inte kritisera hans verksamhet. Rykten var sann. Han är en skicklig textskrivare. Om nu är det han som har skrivit dessa artiklar.

Ur "Dårarna på Badbybackens psykiatriska enhet", sidan 89




Övriga genrer (Essä/Recension) av Samuel E. Rajeus VIP
Läst 404 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2014-06-15 18:50



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Samuel E. Rajeus
Samuel E. Rajeus VIP