Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Roman


Dårarna på Badbybackens psykiatriska enhet_III

Kapitel 1, Sara hänger sig

Stämningen var ovanlig på Badbybackens psykiatriska enhet denna septemberdag år 2000. Det första jag hör när jag kliver in på koordinatorsrum för att stämpla in var att Susie pratade med Mia.


– Det var rätt åt henne. Jag är säker på att hon har det bättre där. Hon hade ändå inget liv här.

Jag rusar förbi till omklädningsrummet. Håkan står där och byter om. Han frågar mig:

– Har du hört?
– Nej!
– Sara har hängt sig på sitt rum. Hon ligger i bältesrummet nu. Ska vi gå och ta en titt.

Jag blir lite chockad. Jag minns att jag och hon åkte till centrum och köpte pizza. Hon visade inga tecken på att hon ville ta livet av sig. Hon verkade till och med gladare nuförtiden och tog mer kontakt med sin omgivning. Det visade sig att hon skaffade sig ett rep på en av sina frigångar och hängde sig i sitt rum. Nattpersonalen upptäckte hennes kropp vid fyratiden när de gick morgonrunda. På morgonrapport var Margareta närvarande. Personalen pratade lite tystare i hennes närvaro. Hon är enhetschef med mer än 40 år erfarenhet inom psykiatrin och är bekant med sådana situationer. Hon går och tar en titt på Saras kropp på bältesrummet. Hon inleder morgonsamlingen genom att meddela dagpersonalen den tragiska händelsen som inte är så tragisk för psykpersonalen eftersom det händer ofta och de är vana med sådana situationer. Och det är Margareta som framförallt inte visar några tecken på att hon är ledsen eller tagen av sådana händelser utan hon är alltid väldigt sakligt och håller huvudet kallt och ger noggranna direktiv om vad personalen ska säga och göra ifall de blir kontaktade av media. Och just detta är det som gör henne till en hängiven och mycket pålitlig och bra chef under ledningen av Constantin Khohelo, cheföverläkare och verksamhetschef för hela psykiatrin i Storstockholm.

Margareta inleder sin morgonöppning genom att säga:

– Okey, Vid det här laget får jag för mig att de flesta av er vet att vi har förlorat en av våra patienter, Sara. Hon suiciderade inatt och ligger för närvarande på bältesrummet.

Hon beordrar att koordinator kontaktar Saras stora syster och ber henne komma över för ett personligt samtal med chefen. Margareta betonar återigen, vid avslutningen av detta morgonmöte att man inte pratar med media utan hänvisar till henne eller chefsjuksköterskan ifall någon reporter kontaktar någon av oss.

På frukosten är det Sara som är det stora samtalsämnet. Alain, en cirka femtio årig man, också med trettio år erfarenhet säger att man visste att hon skulle göra det förr eller senare för att hon inte längre kände något hopp.

Alain tillägger:

– Vad kan en psykiskstörd patient med Anorexia som har varit sjuk i många år göra utanför institutionen. Hon hade inte haft något nätverk av familj och vänner. Och hon hade inte haft något förtroende för oss. Det där var hennes val. Vi får acceptera det.

Några timmar senare när Karl och Carl håller på att städa Saras rum hittar Carl ett litet block. Han blir intresserad av det och öppnar det. Han läser några rader och ler belåten och ser mycket lyckligt ut. När Karl tittar på honom blir han intresserad av att veta varför Carl ler och vad som står i blocket. Han närmar sig Carl:

– Var är det som är så roligt?

Carl stänger blocket och viker den i två delar och stoppar det i sin byxficka. Karl som är en tidkortare och läser till magister på universitetet är ändå inte så förtjust i att veta vad som står i blocket. Han är i sina tankar och anledningen till att han ibland är på enheten är att tjäna lite extra eftersom det är tufft att klara sig på studielånet. För övrigt är han inte så förstjust i att veta vad som händer på enheten. Och dessutom vill han inte skapa större tjafs med Kalle som är en gammal skötare med månårigt arbete inom psykiatrin och dessutom nära vän till chefen. Carl kunde återhämta sig och komma tillbaka till jobbet efter att hans make brann upp sig i deras lägenhet på Helenius gatan förra året. Margareta har stor förtroende för honom och han känner sig som en liten chef på enheten. Han har alltid en stor almanacka med skinnfodral med sig och går lite fort när han rör sig på enheten. För utomstående, anhöriga, besökare och ofta för sommarvikarier, i början av deras tjänstgöring ger han en image av att han är en viktig person med ansvar på enheten. En person som dessutom har mycket att göra eftersom han är alltid på språng och verkar ha bråttom. De ordinarie personal som känner honom väl och vet vad han har för befattning tittar på varandra och fnissar. Han har dessutom kallats för dvärg, pajas, Carl den tjocke, och den jävla potatiskallen bland svartskallar som sommarvikarierar på enheten. Kärt barn har många namn. Den jävla potatiskallen njuter av att köra med sommarvikarier. Han går runt och ger order till dem hur som helst. Sommarvikarierna upptäcker väldigt fort att han är en liten jävel med storhetskomplex och skiter i hans order. Hur som helst ger han ingen information till Karl och tar raka vägen in till Margaretas rum med ett stort leende på sina läppar.

En vecka senare mumlar personalen om att det inte bara handlade om självmord utan att någon personal varit på något sätt inblandad i Saras död. Ingen vågar prata högt om det. Och vid ett tillfälle skällde Margareta ut en av sjuksköterskorna som på skoj tog up rykten om sexuell kontakt mellan Mia och Sara veckor innan hennes död.

Det blir tre, fyra hemliga möten bakom stängda dörrar mellan enhetschefen Margareta och Mia, som har varit Saras första kontaktperson och den sista behandling ansvariga under året. Mia är en medelålders kvinna med fyra barn och med en förfärlig peruk. Strax efter möten med enhetschefen långtidssjukskriver sig Mia och efter ett halvt år går hon i pension. Hon kommer aldrig tillbaka till sin tjänst. Det blir en liten avtackningsfest i matsalen med tårta och en stor blombukett. Margareta beordrar en av skötarna att gå runt på enheten och samla in pengar för att köpa present åt Mia. Det blir en insamling på flera tusen kronor. Hon får ett presentkort för att handla vad hon vill med pengarna. Vid avtackningen håller Margareta ett kort tal och tackar henne för alla hennes insatser inom psykiatrin under dessa år. Mia tappar ordet och med tårar i ögonen kan hon inte säga många ord. Hon är så tacksam för allt värme och kärlek hon har fått från sina medarbetare och patienter i alla dessa år. Carl sätter sig vid Mias bord och äter tårta och dricker kaffe. Han småpratar med henne och ler.

Några veckor senare får Kalle befordring och blir samordnare på avdelningen och får ett eget arbetsrum med nya möbler, bokhyllor och en massa psykologiska och psykiatriska böcker, plus en stationär dator, en barbar dator, en skrivare och en scanner. Han höjer också sin lön med flera tusen per månad på en gång. Att han också får matkuponger och annan bonus vet många men det är inte många som vet exakt hur mycket bonus han har fått på sin nya tjänst. Han verkar uppenbarligen mycket nöjd med sin karriär. Nu behöver han inte längre köpa sina almanackor med skinnfodral med sina egna pengar utan han beställer och får det precis hur han vill.

Ett halvt år senare ringer Margaretas telefon en morgondag. Det är Saras syster som ställer några obehagliga frågor till enhetschefen angående en dagbok som har försvunnit.

 




Övriga genrer (Essä/Recension) av Samuel E. Rajeus VIP
Läst 303 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2014-06-17 09:15



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Samuel E. Rajeus
Samuel E. Rajeus VIP