En melodi av fingertoppar mot målade tangenter, som läcker från ett fönster ut över asfalten och nyckelpigorna som alltid kissade i våra händer och höghustaken jag aldrig kunnat klättra upp till, ut över vår balkong och de nya utemöblerna, ut över den här kroppen jag fått lära mig titta på.

Jag brukade kunna skriva. Korrigering: jag brukade tänka att jag kunde skriva.

Det finns ord för allt. Att kalla någonting obeskrivligt är att medge att man inte förstår det tillräckligt väl för att kunna se vilka ord som behöver klistras vid dess kanter för att göra det oändligt.

Det finns ord för den här pojken i min säng, som säger att han älskar varje partikel av mig och lämnar sin lukt på mitt täcke. Det finns ord för hur jag gråter fast han ser, för vad som hände med mig när jag slutade undra hur två personer någonsin skulle kunna ha de rätta svaren på frågorna ställda av den andres hud. Det finns ord för hans händer mot den här kroppen jag fått lära mig titta på, men jag vet inte vilka.