Tiden rinner ut, sand som tid tiden är min sand. Den går inte riktigt att greppa tag om. Den är för skör och som sand rinner den igenom mina händer, det är glipor mellan mina fingrar mina händer bär sår.


Tiden rinner fort och när vi stannar för att ta upp sanden, ta igen andan så finns det ingen anda att ta igen, den är slut, väck som sanden. Att kunna hålla andan så länge som jag kan borde jag blivit dykare, om jag bara haft tiden. Om mina händer bara inte bar dessa hål.


Tiden rinner ut och som livet går tiden endast fram aldrig bakåt. Med tid kan du köpa pengar men med pengar kan du aldrig köpa tid. Som ett stearin brinner det ner aldrig upp. Som en enkelriktad väg går det bara fram. Som ett liv tar det allt för ofta slut allt i onödan.


Jag är på min väg framåt. Jag är döende. Med varje andetag jag tar ett andetag närmare mitt slut. Så jag krälar mig in under verandan, under verandans ljus in i mörkret och den blöta jorden omfamnar mig. Som en hund, en tanklös byracka krälar jag mig in under verandan här för att få ro. Men jag lägger mig inte här för att dö. Jag lägger mig här för ensamheten. Men inte för att jag vill vara ensam, jag är rädd för att vara ensam, jag är mörkrädd. Men jag lägger mig här för att jag ska vara ensam, som varje människa ska, som varje hund är. Jag ligger här nu ensam i det blöta och som varje människa måste och som varje människa gör dör även jag. Rädd. Ensam. Jag lämnar denna värld som jag kom.


En byracka ligger här nu ensam. Som jag kom, som jag levde, som jag dör. En byrackas öde är vår allas öde. Rädslan för döden, rädslan för ensamheten. Rädslan för rädsla, det som gjorde mig till mig.