du sträcker ut din hand
famlar efter mig
i mörkret,
i ljuset
överallt där jag är
och inte är

tjugo centimeter mellan oss
ändå har jag aldrig varit så långt bort
din hand nuddar min kropp
men som av en plötslig tanke
dras den snabbt bort
kommer inte tillbaka igen
för det är två decimeter mellan oss
men du vet att jag är galaxer
härifrån

kanske inser du nu
spåren av det du gjort
kanske märker du nu
att de inte leder tillbaks
att jag sakta men säkert
sopat undan den väg
som var vår
istället skapat en korsning
där vi
frivilligt ofrivilligt
spelar det ens längre någon roll
tar steg i olika riktning
två linjer som en gång korsats
kan inte enkelt börja passera jämt med
varandra
inte heller korsas igen
inte om de innan krossats
sudats ut
inte om man innan fördärvat
dess gemensamma punkt
så vad förväntar du dig
sluta
det var du som förstörde
du som försvann
jag hade kunnat göra allt
men någonstans
lyckades jag till slut
ta mitt förnuft till fånga
och göra ingenting

tänk,
att jag en dag skulle inse
att den bästa handling jag gjort
inte var en handling
tänk,
att en brist på något
är så mycket större
syns så mycket mer
än en faktisk närvaro

min längtan efter dig
försvann i samma stund som jag hörde
att du längtade efter mig