En ny dag, samma känslor.
Försöker om och om igen, men lyckas aldrig.

Nu är hon där igen. Rakbladet mot den tunna huden.

Det gör ont, men inte på långa vägar så ont som allt hon bär inom sig.

En befriande smärta.

Blodet som rinner, hennes fingrar börjar bli kalla.

Hon märker ingenting. Inget annat än att hon lever.

En levande smärta, något hon kan kontrollera.

Trodde flickan inte längre. Konflikter, hat, ilska och sorg.

Så mycket hon inte kan sätta ord på.

Vill inte mer, men kan inte vara utan.

Konflikterna rasar i henne, och hon är rädd.

Hur kan flickan leva såhär?

Dag som natt, sommar som vinter, alltid denna rädsla. Aldrig lycklig.

Flickan skadar sig själv, utan att se det så.

Hon dödar delar av henne för att fortsätta leva fysiskt.

Rent psykiskt är hon redan död.

Flickan dog redan vid det första draget av något vasst mot sin hud,

Vid den första droppen blod som rann.
Ett skal, men likväl ett levande sådant.
Ett skal med känslor. Känslor av förvirring, sorg och ibland

Men bara ibland, glädje.

Varför kan ingen se? Är flickan så osynlig? Vem är hon?

Hon vet inte längre.