I fjärran skymtar eken
där kärlek en gång brann
Kvar finns bara sveken
ty människorna försvann

Men bakom ekens tårar
syns spår av ristat hjärta
Dock kärleken försvårar
för där finns också smärta

Så jag flyktar bortåt hagen
som en gång var full av liv
Ser spåren av krafttagen
i naturens egna initiativ

Möter sliten gärdesgård
som gisten hänger kvar
Övergiven utan vård
men hedrar det som var

Där ser jag mina förfäder
arbeta för familj och mark
Doften av vadmalskläder
allestädes kvar och stark


Ett igenväxt beteshägn
intill övergivet sund
Ett stilla sommarregn
över enslig torpargrund