Det väntar på mig. Precis utanför min dörr väntar en lång korridor, vars hörn och vrår är fyllda av damm och fukt och alla små ting som undflyr våra blickar och söker hemvist i mörkret.

Jag gjorde det inte.

De säger att döden är ett ljus och jag kan inte hjälpa att dra på smilbanden åt ironin. Ty i korridoren därutanför, finns endast ett lyse. Och när hon tänds, då tänds den mörkaste sortens hopp med henne. Hon tänds, när döden kommer för att hämta oss.

Jag gjorde det inte.

Jag skulle gråtit om jag inte sedan länge tömt mitt väsen på tårar. Förut skänkte det mig tröst. Fukten i ögonen. Dropparna som rann nedför kinden. Sältan i munnen när de trillade ned i mina mungipor.

Jag gjorde det inte.

Jag blev påmind, förstår ni. Av alla dessa små ting. Men någonstans på vägen, tappade jag dem. Tårarna försvann tillsammans med frustrationen. Desperationen. Lusten och viljan att kämpa för livet. Känslorna försvann långt innan dess. Långt innan jag hit blev förpassad.

Jag gjorde det inte.

Men alla dessa små ting. De påminde mig. När jag kurade ihop på det grå, kalla golvet och tårarna ej längre rann. När jag kippade efter andan för att gråten bestulit mig all luft - Då fyllde en värme mig. Den blommade från mitt bröst och spred sig barmhärtigt genom hela min kropp, ut i varenda lem. I smärtan, gråten och tårarna så kände jag för första gången på många år att jag faktiskt var en människa.

Jag gjorde det inte.

Gud väckte mig från min sömn. Jag kan inte säga idag, eller inatt. Allt har bestulits mig, allt grepp om det som en gång var verkligt har jag berövats. Men jag har lärt mig att finna en trygghet i det konstanta mörkret. I de små pipen från råttorna som kryper i väggarna. I mina kamraters förtvivlade skrik, och rop på hjälp. Ljudet av hur en likt en besatt runkar av sig sin förhud. Ljudet av hur en annan i en sista akt av egen vilja och kontroll spräcker sin egna skalle mot den kala, fuktiga stenväggen. Ljudet av hur en tredje snyftar sig till sömns var gång tröttheten slukar denne. I likgiltigheten inför min egna hopplöshet finner jag trygghet.

Jag gjorde det inte.

Ljuset bränner mina ögon. Plötsligt öppnas min dörr och in skrider tre män. Jag orkar inte längre försöka. Jag orkar inte längre bry mig. Men min utmattning och likgiltighet till trots, funderar jag. Ljuset är döden och ljuset har sagt att det är min tur nu. Men de lyfter mig inte. Burdust föser de mig mot en vägg och jag hör ett främmande, men ändå bekant surr. Mitt hår faller av, min hjässa lämnas bar. När allting är borta, upphör surret och min skalle tvättas ren med någonting mjukt och blött.

Jag gjorde det inte.

Döden knackar på igen. Jag bländas av ett sken starkare än tusen strålande solar och tunga steg kommer allt närmre. Jag kan inte längre säga om det är en dröm eller verklighet, men de lyfter mig. Under vardera arm håller de mig och jag svävar fram. Fortare än någonsin, mot ljuset och barmhärtigheten. Jag ser henne klart och tydligt nu. Jag ser hennes skimrande bleka ben när jag skrider in genom hallen. Jag ser hennes armar och hennes fingrar med de långa, lila naglarna på köksbordet. Jag ser hennes tunna bringa och hennes nätta, små bröst i badkaret när jag besöker toaletten. Jag ser hennes ansikte, så fridfullt och avslappnat det yviga, lockiga håret till trots, på foten till min säng. Hon sov med mig en sista gång.

Jag gjorde det inte.

Dröm eller verklighet. När jag ser henne, avstannar tidens flöde och alla historiens klockor saktar in och anpassar sig till mig. Till oss. Barmhärtighetens säte väntar på mig. Och är hon inte gyllene, där hon väntar på mig blott ett par steg bort.

Jag gjorde det inte.

Mitt huvud snurrar, jag har aldrig varit så berusad som jag är nu. De andra talar till mig, men jag hör inte ett ord av vad de säger. Nu är det hon och jag, en sista dans. Barmhärtigheten. Och hon är min, bara min.

Jag gjorde det inte.

Jag brinner. Så våldsamt, så kraftfullt, så passionerat. Ett rus susar igenom mig, som om jag var intet annat än luft. I ruset känner jag hur livet glider ur mig. Och jag känner mig så upprymd. Jag kan flyga, men remmarna håller mig fast. Men jag känner det, pirret, som om jag var ett litet barn igen. Fjärilarna i magen, de gör mig sällskap när jag sakta kryper för att gömma mig i döden, bara ett litet tag.

Jag talar sanning, jag gjorde det inte.

Jag dansar med barmhärtighetens säte. Allt fortare, allt våldsammare, allt häftigare. Vi snurrar runt och runt och runt, uppåt och uppåt och uppåt. Snart slukar hon mig, jag känner det. Verkligheten slukas av det mest magnifika skådespel av färger och symfonier. Återigen, kommer tårarna till mig. Tårar av lycka. Lyckan av att jag i slutet återfann känslorna. Jag kommer dö fulländad. Jag kommer dö lycklig. Jag kommer dö osårbar.

Men jag kommer inte dö som en ärlig man.