Varhelst jag slår mig till ro,
tankar:
Vem är jag?
Vart för mig tiden
att vara?
Hur länge?
En storm blåser
upp i väster
och sliter lyktans
spröda glas.
Så slocknar facklan och dör.
Molnet sträcker
skymmer solen
vinden skyndar,
sjunger entonig klang
kring reglad port
medan björken
därutanför
vrider sig plågad.
Hoppfull vilar dock aldrig,
slår sig aldrig till ro
och bjuder kvällen
rodnad
då stormen förvandlas till bris
och solen sakta falnar.

Varhelst jag slår mig till ro,
tankar:

Igen.