Utbrändheten skrattar åt mig.
Jag hånflinar tillbaka och dricker mitt svarta kaffe.
”Inte än, inte än” tänker jag. Ännu är det inte dags att falla ner i apatins ljuva famn.
Ännu skall vi kämpa för att gå upp ur sängen, för att konfrontera livet och fortsätta.

Tusen andetag för ingenting.
Utbrändheten stirrar kallt på mig, för han ser.
Han ser allt det som jag vägrar att inse.
Faktumet.
Att det inte längre finns något av värde att gå upp för.
Min säng blev helt plötsligt väldigt lockande.

Så jag dricker mitt kaffe nu.
I tystnaden.
I ensamheten.
I ångesten.

Vemodig inför allt.