min bröstkorg skrapar
mot köttets döda män

spretar

ur en solfri jord
gnids tunna ben mot friheten
sårens öppna gata

växer

något som förkroppsligar
och faller när ensamheten
rosslar

blod

mellan min livstid
och trista lemmar
hörs samvetena vissna

bort

i sjölika vatten
och dränkas på bottnar
utan slut

någonstans

det avslöjande skelettet
tyngt av
hudens horeri


i grönskande
kokpunkter