just nu känns allt,
eller i vilket fall det mesta,
så ofantligt imaginärt

allt från han med ögonfransar som slår så
vackert,
till tonerna som kommer
ur din 78-varvare under tiden
du sover

och jag lyssnar till dina hjärtklappningar med en längtan
bakom ögonlocken
som du aldrig skulle kunna förstå
kanske är de för komplexa för att du,
med hjärtat som aldrig verkar sluta slå,
skulle kunna acceptera dem alls

men hans fransar slutar ju aldrig slå sådär
och du kommer aldrig att få veta att
jag drömmer om någon annans fransar,
där du ligger, så trygg i allt vi byggt upp

men jag sitter i en bil du inte vet om och jag
ställer frågor för att riktigt säkert
veta att det nya aldrig skulle bli som det här

(jävlar vad ditt hjärta slår)

och på något djup så tycker jag så synd om dig för vad
du inte vet
men på något vis så har vi kanske gått för långt
för sånt

men allt är bara
tankar och
drömmar
så jag sluter ögonen och gör
aldrig det jag behöver för att leva, fullt ut,
jag bara tänker på ett par bruna ögon någonstans,
fortsätter,
som alltid annars och försöker att inte bryta
vad vi har och försöker att inte vara så jävla
ambivalent hela tiden

(och varför kommer aldrig ditt hjärta sluta slå)