Min största ånger är att inte kunna träffa dig igen.
Inte på samma sätt.
Inte med samma känslor.
Inte med samma glädje.

Att inte få säga allt det där som jag ville säga.
Som jag inte sa på grund av en rädsla för att få mitt hjärta krossat.
En rädsla som skulle varit att ta en chansning större än livet.
En chansning som jag inte klarade av att ta.

Men här står jag med ett hjärta mer krossat en jag kunde ana.
Med knappt några känslor kvar.
Med minnen som har gått från att vara något som stärker en,
Till att bli en evig inre plåga.

Med min tystnad har allt gått förlorat.
Mitt inre fylls nu av falskt hopp.
Ett hopp om att du någon dag kommer stå vid min dörr.
Att du en dag kommer att se mig på samma sätt som jag ser dig.

Kan jag inte bara acceptera saker som det är.
Kan jag inte bara sova.
Kan jag inte bara få ro.


Men mitt inre säger:

Du lyssnade inte på mig,
För detta kommer du aldrig kunna acceptera saker som det kommer.

Min största ånger,
Har sin grund i min största rädsla.
Rädslan för att bli nekad.
Rädslan för att inte vara älskad.