Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
en novell jag skrev i skolan.


Hatt

Hatt
Där mitt på stranden, stod mannen i sin bleka men ända kraftfulla gestalt, med sitt rakade hår och sina slitna kläder. Som vågor över stranden sköljde tankarna och känslorna över honom. Alla händelser som lett honom hit. Alla människor. Han tänkte på dagen den där nya eleven började på skolan. Hur dem, av någon anledning klickade och blev vänner direkt. Hur den nya vännen introducerade honom för dom där personerna för första gången. Dem första som inte tittade på honom snett och som välkomnade honom för den han är. Dom första som kunde förklara varför hans liv var så förjävligt. Det var inte hans fel.

Snart öppnade dem också hans ögon för vems fel det var att ekonomin var dålig och folk förlorade jobb och dog i onödan. Och vems fel det var att dem bodde i ett samhälle som endast var en skugga av det som en gång legat på samma plats och som hade haft samma namn. Det var någon annans fel. Dem där jävlarna som gick i dem där byggnaderna med dom där skrikande gubbarna. Dem där giriga avskummen med stora näsor som vill ta över världen med sin ekonomiska kraft. Och som dem där förbannade idioterna som dyrkade hammaren och skäran. Samma som tyckte att dem där som går i byggnader med skrikande gubbar ska få infiltrera samhället och gubbarna med stora näsor ska ta över ekonomin. Det var hammar och skär dyrkarna som hade byggt det stora slagna samhället men sedan svikit det och släppt det i smutsen. Det var dem som hade öppnat portarna för skrikande gubbarna och stor näsorna. Men dem skulle få smaka av sin egen medicin. Det skulle mannen och hans nya vänner se till.

Det började med oskyldiga handlingar. Något krossat fönster här och några klotter med texten ”ni är inte välkomna” där. Sen hade det eskalerat. Dem krossade fönstren övergick snart i krossade ben och hot, inte bara mot motståndarna i sig, utan också deras familjer. Och snart hamnade dem under väktarnas radar. Väktarna, som övervakade och infiltrerade alla organisationer som kämpade för ett fritt samhälle. Snart började mannens vänner att försvinna, tagna eller bortskrämda av väktarna. Han och dem resterande vännerna bestämde sig för att något drastiskt måste göras. Dom måste slå till hårt. Dem måste slå till mot en av grundpelarna till det de hatade. De började planera. övervaka sitt mål. Ledaren för skärans dyrkare. Men de måste vara försiktiga, väktarna fanns i överallt. Men väktarna verkade tro att mannen och hans vänner inte var något större hot längre, nu när dem flesta var gripna. mannen minns allt så väl, alla månader av planering och alla detaljer. Och sedan, ödets timme. Hur han närmar sig målet i den stora folkmassan. Hur spänningen var så stark att man kunde röra vid den. Hur lukten av av varmkorv ersattes av lukten av krutrök och folkmassans glada mummel ersattes av smällen ifrån pistolen och den efterföljande paniken, som han använde för att fly. Han minns att han sedan var på flykt i flera dagar utan någon kontakt med sina vänner. Hur han då bestämde sig för att försöka få kontakt med dem och stal en bil. Han satte på radion för att se om det rapporterades om hans hjältedåd. ”...har efter flera dagars kamp överlevt...” vänta va? Han skruvade upp volymen. ”...jakten på skytten är fortfarande i full gång och hans medarbetare har alla gripits...”.

Nu stod mannen där på stranden, en kilometer eller två ifrån sitt barndoms hem. Detta var en av dem få glada platser han minns ifrån sin barndom. Hit flydde han alltid när han föräldrar bråkade, när någon av dom druckit för mycket eller när han gjort något dumt. Han drabbades av deja vu' när han insåg att han ännu en gång stod här, på flykt ifrån sina problem och handlingar. Men nu fanns det ingen återvändo. Mannen tittade ut över den vackra stranden och den nedgående solen. Han stoppade handen i sanden och drog sedan upp den. Han njöt av känslan av alla dem tusentals sandkorn som smekte hans hud på sin väg ner till marken. Han drog sakta fram pistolen ur jackfickan och satte den mot tinningen. Helt plötsligt blev världen röd, rödare än rödast, och sen, evigt mörker.




Prosa (Novell) av melker skog åkerlind
Läst 297 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2014-07-15 21:47



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

melker skog åkerlind

Senast publicerade
Hatt
i skogarna
en dikt om tid
* Se alla