Så själv är vi två
ur en ensamhet som stjäl stundens moment,
Har suktat från grå flykt till krystade ord om hjälp.
Inget är så vackert som de varma ord du utdelar
när jag brustit i mina hjärtslag för stunden.

Så själv är vi två
i en spillra av fråntagna stunder av härlighet
till morgondagens uppvaknande i verklighetens skugga.
Jag har aldrig älskat i avstånd, men du är mitt undantag.

Så själv är vi två
trots din ovetskap om min existens,
är jag slängd i mitt eget sopnedkast
i väntande på en enda liten blick,
en stund av närvaro, även om det
kommer från havets båda ändar.

Jag tror att känslan är bättre än verkligheten,
att vi finns för att vi ska känna, lukta och se.
Jag vet att det aldrig kommer bli vi två,
men det spelar ingen roll, så länge jag lever
med tanken att kunna hoppas är evig.

Du lever ditt liv, jag lever mitt.
Vi lever i en värld som fylls av kaos,
men innanför sfären, drunknar du av en enda känsla.

Så själv är vi två.