Mörkret.
Sånär som en strimma längs horisonten. En späd, purpurfärgad rand av ljus
och ovanför tittar stjärnorna ned.
-"Dina ögon är som stjärnhimlar".
Förundras över mina ständiga klyschor.
Förundras nästan lika mycket över hur du uppskattade dem.
Hur en evighet kan vara så ytterst subjektiv.

Slutet så fasansfullt definitivt.

När purpur går mot gredelin,
Faller min mur.
Faller jag med.
Krossas, slits itu.
En önskan,

att du slapp se.
Tänker.
-"Vi kunde fått en dotter."

För mina ögon ser jag allt det som aldrig kommer bli.
Oändliga möjligheter späs med omöjliga omständigheter,
och triviala småsintheter.

Drömmer om ett hav,
Oändliga vågor som bryts av ouppnåeliga krav.
Jag har tappat kontrollen utan att gå över styr
Och förtappad, flyter jag med strömmen.
-"Snälla, ge mig mera vin."
Äntligen.

Adjö.





Det som aldrig kom att bli.
Resterna av det som var vi.