Sitter på trappen ikväll framför porten, lyfter skallen och tittar på piskställningen och tänker att jag har det där vemodet i mig om att jag ska dö. Man är trött nu, orkar inte börja om. Det vanliga som också kompisarna har visar det sig då vi öppnar oss för varandra medan alla ögonen förvirrat letar sig mot gårdens gungor. Men de glömmer inte frun därhemma under tiden de har det där ensamma i sig, de har någon som håller dem i hand då de dör. De andra minns sina vilsegångna skröpligheter, sina historier från förr, de ledsamma äventyren, felstegen - de som jag aldrig blev av med. Jag är femtio med mage som inget går att göra något åt, gäddhäng där det skulle sitta muskler, dubbelsidigt ljumskbråck eller vad det är; en allt längre pung, mer eller mindre pattar, lösa skinkor, inget sex i sikte. Sitter på trappen och låter ansiktet omslutas av rök från cigaretten: sitter på trappen i ett moln. För inte så länge sedan slickade jag på en fruktansvärt fet kvinna som hade en fitta som liknade en leksak från den där skojiga butiken på Drottninggatan. Men om det säger jag ju självfallet inget om då vi gubbar skrockar och minns vår ungdom. Jag tittar in i en hink.

*

Jag går och lägger mig. Vaknar och minns att jag drömt om Cornelis: att han stoppar sin byxa full med starköl, tre fyra kylskåpskalla burkar i varje ficka; han tittar på mig och ler ivrigt nickande med en svart lock kletad mot pannan. Somnar om, vaknar igen och har den här gången drömt om min pappa som dragit fram en köksstol till min säng, och med fett hår och en röd undertröja som är trådsliten kring halsen så ler även han: med ögonen. Han sitter där och ler, min pappa, utan att dra på munnen, med pockande ömhet. Som tillät han, som begärde han ingenting, som trodde han på mig, som tror han på mig. Min pappas blick gör jag till min - eller är det Gud som sitter och tittar?