Jag håller på att bryta ihop
Jag ser inget ljus
Bara mörker omkring mig som kryper närmare

Jag har inger liv
Jag spenderar 95% av min tid i min lägenhet
70& av det i min säng sär jag gör allt från sover,
ser på film, läser och äter varje måltid

Jag är sjukskriven för psyket
Jag är fast i mitt eget huvud

Jag är så obekväm i min egen kropp och i mig själv att jag hellre dör på insidan än tar steget och ta itu med mitt liv och går utanför lägenheten

Jag är så ensam att jag snart inte vet om jag klarar mer
Ändå säger jag nej när vänner vill något för jag är så obekväm med allt

Jag kan inte glömma mitt ex trotts allt han gjort mot mig och trotts att han uppenbarligen gått vidare och inte vill ha mig i sitt liv

Jag har fastnat och jag tror inte det finns nått eller något som kan få mig att ta ett steg mot ett bättre liv

Jag är fängslad i mitt eget huvud och det är jag som är väktaren som hindrar mig från att bli fri...