Jag tror att det är ödet att du kom, inte för att få mig att glömma, utan, för att få mig att känna mig levande igen, för så som jag minns det så slutade jag leva när jag slutade tro på kärleken, det var som om jag tappade hoppet och förväntningarna på framtiden, allt spelade roll men ändå kunde jag inte se framåt i tiden.

Du ger mig insikt, ger mig hopp, du ger mig liv och det kanske inte förblir vi, för vem vet vad som händer sen.
-inget är på riktigt.

Du kanske inte är säker på mig, du kanske tror att jag är hos dig för stunden, men du, du har ingen aning hur länge jag väntat på dig, skulle säga hela mitt liv.

Jag gillar att förklara för dig hur jag tänker om dig, vad jag känner, för allt är inte så enkelt, skulle vara trist om jag kunde förklara allt på en gång, allt på en dag, miljoner saker, skulle ta flera år, kommer ta flera år.

Jag är rädd att avståndet sliter dig ifrån mig, jag har hört att många går sönder. Att du vaknar och inte känner samma sak är min största rädsla, att det kanske inte är meningen att det blir vi, tanken är värre en misshandel, för just nu känner jag att jag kan klara av allt så länge du finns i mitt liv.

Jag tror verkligen att vi har en chans, världen väntar på oss, och jag tror att vi är redo att fajtas.