Invid mynningen.
Drivis med sönderblåsta segel,







Omkullvräkta vilande
i sina bara händer
skönjer kropparna sönderfall.







Om natten
invid slutstationerna,







de är som väsen under
vänthallarnas lysrör.
dörrarma blåser upp
av sej själva







och runtom
likt en aura av fjäderlätta
fjärilsvingars smekningar







omger allt oss
och fångas in i våra blickar.
och stänger dom
och bevarar oss
till minnenas slut







livet invid själva meningen
bryter upp varenda själ
som ett befriande regn
av diamanter



men lika obemärkt



som vårblommor i
ständig skugga
som gamla tapeter
bakom de nya







känns det när
plötsligt huden stramar åt
vid varje inandning.








Inte en vindpust
balkongen på
den översta våningen
susar i väg som ett spöke








nästan omfamnar månen
i sitt ensamma hav
där björkar sover bredvid
tusenåriga granar






singlar alla de tusentals rosor
som slagit ut i ditt bröst








ned på den tomma gatan
inom oss.