QUO VADIS, MITT ÄLSKADE SPRÅK
- en bakåtsträvande resa i dagens ordbruk

När fan blir gammal blir han religiös. Nu börjar jag känna mig som en gammal fan, åtminstone fan-atisk i förhållande till yngre generationers språkbruk. För hur ska de veta, om ingen berättar för ­dem? Att det finns regler att hålla sig till, när språket förändras. Att det inte är märkligare än att en undersåte i Sverige, medborgare i Finland, inte kan flytta på riksrösen och tala om Sverige när de menar Island.

Det finns en gränsbevakning som tar oss i nackskarven när vi börjar rasera råmärken och slänga stenar omkring oss. Chansen är minimal att vi i en sådan situation möter förståelse för vår konstnärliga performance, maximal för att myndighetspersoner vill bura in oss för förargelseväckande beteende. Eller för att ha gått bärsärk i naturen.

Om vi trampar omkring i okända tassemarker på snöhöljda fjäll och plötsligt skadar oss illa kommer en räddningshelikopter – om vi förstått att larma den – och tar oss tillbaka till vår förtrogna verklighet. Märkligare än så är inte heller förhållandet mellan språket, språkvården och oss. Träning krävs för att klättra, oavsett om man klättrar på fjällen i landet eller i språket. Svårt att klättra är det med okunnighetens fjäll framför ögonen.

Var går gränsen för kunnigheten och språkkänslan? I den subjektiva upplevelsen, det språköra som tränades upp i skolan? I dagens sms-språk med dn lr dn, kll eller fl, bnb, lol eller CU?

Efter alla personlighetskluvna ”jag äro” och ”du hava” som vimsar omkring i spalterna som uttryck för ett personligt språk stönar jag idag – nej! morrar är rätta ordet - över könsförvirringen i dagens nyansade språk, där kvinnor får maskulin ändelse i uttryck som ”den hundraårige”, den berömde”.

Varför ge avkall på den smarta språkrevolution som för några decennier sedan avkönade alla män – eller borde jag säga unisexade oss alla – då den feminina formen ”hundraåriga”, ”berömda” blev gängse, oavsett om man talade om Sven Hedin, Hippokrates eller grannens nyfödda flickebarn? Varför sker detta just idag – när hon och han byts ut mot hen? Vi har två trender som går stick i stäv med varann. Den ena nonchalerar språkets genusregler, den andra försöker seriöst hantera och berika språket genom att tillföra ett jokerord.

Självklart gör vi alla missar i det skrivna, liksom i läsning och i tal, men när radioreportrar och hallåor uttrycker sig ”vårdat” om den "hundraårige" Tove, den ”berömde”Selma eller den "folkkäre" Astrid – då är det inte ett slagfel eller ett talfel, utan ett medvetet ordval, inte sant? Då undrar jag vad de lär sig i journalistskolan idag? Fast jag inte vet vad de lärde sig i går...

Då vill jag bara stiga av tåget, ställa mig på min gamla trygga station medan tiden ångpuffande tuffar förbi. Stå där moltyst medan trycket stiger. Sedan, med eftertankens kranke/a blekhet, hojta efter språkets bortsusande eldrivna Pendolino med passagerarna som lokförare: Quo vadis, mitt älskade språk?!

2014-07-14 13:18