Alla föds vi med linjer i handflatan. Dessa linjer är starkt förknippade med vårt öde.
Likaså födes vi med en hemmavidskog belägen i sinnet och hjärnan. Fröet till det första trädet i denna skog finns redan i fostret. Det är vanskligt att för ofta betrakta insidan av sina händer. Man bör också undvika att iakttaga hemmavidskogen - åtmistonde så länge man växer.
Först när man är mycket gammal och uppnått stor vishet, kan man lugnt betrakta sin skog. Jag har just hunnit dit:
Den kort lilla stigen bör ha varit min unge döde fars. Den som börjar parallellt men fortsätter lång bort är min mors. Hon blev mycker gammal. Jag följer den en bit. Sedan kommer vägar, stigar, stråk i alla väderstreck. Skyltar, pilar,anslag överallt. Här har kaos rått.
En glänta med en sjö bjuder vila. Granskogen blir tätare.Grenar river mig i ansiktet. Nedfallna träd. Snubblar, reser mig, snubblar igen, faller, ormar.
Men det är inte jag, som kämpar där nere. Jag iakttager.Ser hur huldror förför dig och troll lurar dig vilse. Det är ett slagfält.
Så äntligen når du fri mark. Du har blivit gammal. Det sitter en flicka på ängen.
Nu utspelas: Arketypen "Den gamle mannen och flickan."

De träffas i en skog. De har varsin skål, som de fyller med källvatten,örter,kryddor och rötter.De värmer skålarna över en eld. De ångar. Hans skål ångar av minnen, erfarenheter, mod och missmod, besvikelser och glädjestunder. Hennes skål ångar av förhoppningar, sviken och besvarad kärlek, ungsomsångest och livsglädje. Ångorna stiger uppåt och beblandas. Då växer en kärlek fram mellan den gamle mannen och flickan. De vandrar tillsammans. Han visar henne hav,vikar och sjöar han känner. Hon visar honom gläntor,ängar och skogsdungar hon känner. De trivs tillsammans och hjälper varandra att förstå tillvaron.

Denna arketyp har funnits i alla tider, i alla länder, hos alla folk. Det gläder mig, att den finns med i min hemmavidskog.

ps.I nutida språkbruk heter det "Vår inre skog." Jag föredrager det gamla uttrycket. ue.