Jag visste inte ens var du kom ifrån när du kom men när jag såg på dig fattade jag liksom hur allt hängde ihop; likaså Newton och Darwin hade knäckt naturvetenskapens koder efter livstidslånga studier knäckte du koden till mig på mindre än en millisekund. Jag berättade därför allt om mig själv på fyra minuter, jag hatade känslan jag fick av att blotta mig så men eftersom att dina händer var de vackraste jag sett på hela jorden fanns det inte så många val. Varje gång du sa "okej" var det som ett nytt äpple i skallen följt av ett noga beskrivet matematiskt samband. Du nickade och jag älskade dig för att du var så insiktsfull och förstående.

Efter att ha älskat dig i exakt fyra minuter frågade jag vem du var, du sa att du gillade musik och formfranska och det var då jag insåg att det var över. Jag sa till dig att jag var konstig, försökte få börja om min kärleksförklaring, men du sa bara att jag var rolig vilket var typ allt du behövde säga innan du sa "det var kul att träffa dig" och aldrig mer återvände.

Mina läppar log mot dig då men bakom ögonlocken brändes det.