Skrik i mitt öra. Skrik allt vad du kan. Skrik för livet och för ingenting alls.
Skrik med mig, skrik djupt ur din hals.
Vi dränker allt smått, sedan vi skördat vad vi flått.
Vi upphöjer allt svårt, när vi beströr det som är vårt.
Gräv i garderoben, gräv ner under grunden.
Något givet, sprunget ur självaste baskervillehunden.
Skitig och rå, ett dött stycke för två.
En kostym för oss, förgörande tät, likt ragnarökens bloss.
En överdel för en roll, en underdel för kontroll.
Den gör sig bäst,
med en skrikigt grön väst.

Skrik i mitt öra, skrik så högt som du kan. Skrik med mig, skrik att vi kan.
En ode till det gångna, en hälsning till de levande fångna.
Av smärta, av kärlek, av hat och av vrede,
en sorg för det skede,
då världen står stilla, ensam i kosmos som en död fågel i sitt rede.

Ingen tro, det finns inte rum.
Vi skriker, vi skriker mig stum.
Sortera ditt väsen, kryp ut ur ditt bo.
Tiden är kräsen,
som Rhodopis pälsfodrade sko.
Vår hy förenad, fyra temperament i ett.
Ett stycke för två, givet oss för kontroll
en motsatsernas självförgörande roll,
med en kostym av fyra hingstars gul-svarta galla, slem och tjockröda blod,
skall det ekande skalla,
att den tid nu är kommen, att avgöra vem som är god.
Så skrik i mitt öra. Skrik allt vad du kan.
Vi skriker tillsammans,
vi skriker att kosmos kan.