Hon försvann i natten.
I mörkret under stjärnorna och dess förlorade dagar.

Hon vek av runt ett krön
av liv och sorl en väg bort.
Ingen vet säkert men en stor skog tar vid där vägen slutar.

Det har blivit höst
och färgerna blandas
med dunkla ljus.
allt ändrar karaktär,
Hela vår attityd
blir så ansträngd

Populationen har gjort sitt för i år nu väntar sömnen
och gatljusen tänds tidigt. Uteserveringarna flyttar in
och i fönstren dras gardiner för.

Se, horisonten är inte sej lik, viskar någon i mitt öra
dess skepnad som alltid varit bar

den nästan får oss
att dra oss ifrån
varandra.
även om det
är en stjärnklar
himmel ovan

Hur jag springer allt fortare i trapporna
hur fler och fler människor
fyller vänthallen.
att jag skyr den alltmer

Den knäpptysta perrongen
och så alla dessa blickar
som om dom ställer samma fråga
till varandra.
som om dom också
skyr
varandra

Tågen går som vanligt.
Ett barn förlöses
varje sekund
dör en människa
regn blir snö
blir is
blir vatten
åter
dunstar till dagg
över tidig
sommaräng.

Där så klart kan jag skönja henne
där någonstans bland dessa tusentals blickar.