Jag saknar staden. Jag kom ifrån. Här är allt så främmande. Endast natthimlen är densamma, med sina stjärnbilder och klara månsken kan jag känna mig hemma. Utanför mitt fönster hörs stadens larm. Jag tittar ut och blundar. Ljuden skär som knivar om mina ådror. Jag blöder så. Blöder själsligt. Ensamt här i den nya miljonstaden. Jag saknar mitt hem. Mitt allt. Jag sätter mig i en park. Solens strålar bryter sig genom moln, låter molntussar glida som trasiga båtar utmed en himmelsk farled ut mot öppna vatten, så som tårar rinner nedför en kind. Jag saknar staden. Jag kom ifrån.