Sitter i en grönskande lund och funderar över min hund dom säger att den skall bort men hans liv känns så kort.

Jag är humanitär men känner ändå besvär att ta bödels roll och att inte längre ha kontroll.

Jag vet att det onda gror någonstans inom honom och håller bli att bli alldeles för stor.

Hans bruna ögon och sammetslena kropp som så länge gett mig hopp håller på att försvinna har inte längre någonting att vinna jag måste låta honom försvinna.

Min tröst trots mitt trasiga bröst är att han finns på ett ställe där jag alltid minns.