Augustimorgon, på Rasta i Ödeshög 25 minuter före 3 väntar man sig inga sensationella händelser. De båda Swebuslasterna beter sig normalt och likformigt för tiden på dygnet och platsens utbud av förfriskning, toaletter och en bensträckare. I bussarna halvsover många i olika obekväma ställningar beroende på kroppsform, surfplattor, ryggsäckar och medhavda uppblåsbara nackkuddar.

Chaufförerna skall byta buss med varandra, den som kom från Göteborg skall köra tillbaka dit, den som startade i Uppsala återvänder dit. Normal procedur. Bland resenärerna i den ena bussen finns en kvinna någonstans runt fyrtio år och några kilo för mycket kroppsvolym. Har från resans början uppträtt lite nervigt. Aningens för högljudd, aningens för mycket plattityder till en omgivning som inte reagerade nämnvärt på hennes försök att ta plats i det tillfälliga rummet för henne och hennes tillfälliga medresenärer.

Självklart skulle hon vara en av dem som snabbt reste sig ur stolen och gick av bussen, in på närmaste damtoalett, in i butiken, ut med en kopp kaffe utan socker, vandrar av och an, flackar med blick, är tydligt upphetsad av något. Eller någon. Hon är på väg till ett möte med en man.

Det är ju många det som gör den resan. Någon månads chattande på FB, några sena nattliga telefonsamtal, inte för att det är billigare då men nattens begränsade mörker får vissa känslolägen att närma sig ett mera oblygt uttryckssätt än dagtiden tillåter, några trevare.. skulle de ses, skulle de kanske vara något för varandra? Skulle de kanske ändå mötas, nån gång, eller varför inte nu, medan sommaren ännu målar gryningen i rosa tonlägen? Skulle dessa två alltså mötas om morgonen på Uppsala resecentrum just denna dag? Hon, egentligen desillusionerad efter ett flertal mer eller mindre kortvariga och oundvikligt kapsejsade relationer, hon som inte ansåg att ’man skall göra sig till för en man’ och följaktligen aldrig var till sin fördel i vare sig hårsvall eller klädsel, makeup bannlyst och egenvården begränsad till en shamponering var tredje dag, hon som egentligen inte visste varför hon skulle träffa någon alls, om det inte var för den, låt vara avlägsna möjligheten, att han verkligen var det närmaste till en ’kavaljer på vit springare’ som hon skulle kunna komma att möta i livet? Man vet ju aldrig!

Hennes plats i det mellanmänskliga rummet var sällan en produkt av rediga tankar men ofta en ren slump, ett fall av en nyck. Precis som denna nattliga bussresa. Kvart i 10 hade hon beslutat sig för att fara tjugo över elva. Hittade typ sista platsen på nattbussen, kastade iväg ett sms till mannen i Uppsala:’ jag kommer i gryningen’ och gick alltså nu av och an på den tysta mörka asfalten i det spöklika neonljuset från Rasta Ödeshögs skyltningar och det bleka ljuset som sipprade ur buss och butiksfönster. Vilken buss hon hade rest med visste hon inte mer om än att den hade nr 830 och hade en lång chaufför med trevligt sätt och silvergrått kortklippt hår och glasögon med stålbågar.

När det var dags att fortsätta resan följde hon instinkten, chauffören och och bussnumret. Funderade kort på om hon verkligen suttit bredvid en långbent och gemlikt ihopknycklad tonåring med munkjacka och hörlurar utanpå luvan på fjärde raden till höger i färdriktningen, men var för trött att fundera närmare. Sitt enda bagage, en tyngre och changserad axelremsväska hade hon upphängd på den axel hade minst värk efter alla år som USKA på Östra Sjukhuset. Istället för att vara på väg mot Uppsala och mötet med den där mannen sov hon sig igenom Gränna, Huskvarna och stoppet i Jönköping och varseblev först i Borås att hon hoppat på fel buss. Men chauffören stämde ju, och bussnumret.
I Uppsala gick en undersätsig, bukfet, underarmsvettdoftande, grovlemmad och osympatiskt läppslickande man av och an på resecentrum i väntan på buss 830 från Göteborg via Jönköping, Rasta Ödeshög och Stockholm med sin last av åtminstone en kvinna till hans tillfälliga förnöjelse.

Till hans nöjen hörde dessvärre sådant som inga kvinnor vill veta av, men för många gör. En del under många år, en del bara för ett kort men ödesmättat ögonblick i händerna på en människa som börjar med att rycka sönder flugor, ben för ben, fortsätter med att snara och långsamt strypa småfåglar och avancerar till att brännmärka kvinnobröst med cigarettfimpen.

Hans raseri när hon inte dök upp som hon lovat visste inga gränser, hans bärsärkagång i resecentrum förpassade hon omedelbart i händerna på biffiga poliser med bifogade handfängsel allt under blåljusens veka konkurrens mot den uppgående morgonsolen över Vaksala Torg, och förde honom snabbt tillbaka till den rättspsykiatriska avdelning som han hade haft övervakad frigång från. Nästan slutvårdad.

Hon klev på fel buss.

En sån ’röta’, skulle hon aldrig komma att säga. Hon fick aldrig veta vem han var eller vad som kunde hänt. Men i åratal skyllde hon sitt missade ögonblick av lycka, her moment of glory', på Swebus dåliga passagerarinformation... ’Dom ska väl kolla att rätt passagerare är med på rätt buss! De måtte väl begripa att folk är lite groggy i gryningen efter fyra timmar i en obekväm busstol en natt mellan söndag och måndag i augusti. Behövs det ingen förmåga till självständigt tänkande för att bli busschaufför?’

Inte mer än av bussresenärer.