Det ingen vet, och kan förstå,
så lätt det är att klandra.
Att vässa pennans hårda ord,
ett bollplank, till varandra.
En barndom lycklig, så som få,
en skilsmässa på vägen.
En mor en far, en ung blondin,
man rent av blir förlägen.
Runt fjorton, halva kvinnan nått,
ett stöd man då behöver.
Vid tolv års ålder är man blott,
ett nygrott fyra klöver.
Sen hoppar barnaskaran,
ett gossebarn blir sju.
Blondin med blekta testar,
hon skriker jehu, hu hu!
Hon krossat äktenskapet,
för egen vinnings skull.
Och barnen får då söka,
bland vilsenhetens mull.
Det ingen vet, och kan förstå,
så lätt det är att klandra.
Att vässa pennans hårda ord,
ett bollplank, till varandra.
ME/2014.08.15