kramp i vader -
visst kan man få spader för
mindre, inte sant?

vackert skaldar  vår © anakreon om tveksam hypokonder, triggar därmed ett minne hos mig. Ett reseminne, en souvenir. 

När man bor smått - vilket jag gjorde då det begav sig, liksom nu, när det beger sig - får man vara försiktig med souvenirer man hämtar från utlandsresor. De bästa är sådana man kan bära med sig, utan att de tynger. Som till exempel minnet från resan till Wien, där översättarna världskongressade i mitten av 1980-talet. Tre souvenirer bar jag med mig därifrån. Får jag berätta om dem för dig? Inte för att de är särskilt märkvärdiga, utan för att jag bara plötsligt vill det så gärna. OK?

Den minsta souveniren var den pyttelilla boken Max und Moritz, den ryms i min handflata och är en trevlig länk mellan barndomens svenska bok med gruvliga bilder och den skoltida korta kampen med tyskan. Och belöningen!  Att kunna läsa en HEL bok på tyska...

Den andra var den wienertraditionen att träffa vänner på sitt kafé. Nära hotellet vi tagit in på upptäckte jag ett litet kafé, inte särskilt intagande, men rätt fullsatt. Borden var små, stolarna enkla, närmast pinnstolar och inte särdeles bekväma. Under veckan besökte jag kaféet varje dag, lekte "ein' Wienerin" och insöp atmosfären, smuttdrack mitt kaffe och kände Traditionens vingslag som en svalka över pannan. Så här... Mozart, Freud, Semmelweis, Lehár - kända och okända trångbodda wienare, i sitt offentliga vardags- eller gästrum. Just här.

Långt senare blev jag så trångbodd hemma att jag behövde ett ställe att andas på, ett där jag kunde träffa mina vänner. Och jag fann ett. Café Kaffekoppen vid Fredrikstorget, med stans bästa rostning och diskret musik i bakgrunden - jazz, klassiskt, retropop (om det finns en sådan genre? här avses föräldragenerationens popmusik, den som på ett skivkonvolut anno dazumal benämndes Schläger die man gerne hört). Vips skickade jag ut ett brev till mina vänner, med inbjudan lördagar mellan femton och sjutton. Där satt jag sedan, lördag efter lördag. Fri från alla "måsten" på annat håll, eftersom jag förbundit mig att vara till städes, avnjöt jag långsamt ett par koppar underbart kaffe jämte någon klunk ur det lilla vattenglaset som avrundar varje kaffesort och gör njutningen fullständig. Där skrev jag mina brev till vänner, dagboksfunderingar och enstaka dikter. Ibland poppade någon vän in, men ingalunda varje gång. Det var Frihet, det var Kontinentens nedslag i Rödbergen, det var minnen och ach, so weinerisch. Kvalitetstid med mig själv, skulle man kanske säga idag?

Den tredje souveniren hängde bokstavligt ihop med kaféet och stambordet. Det lilla kaféet i Wien och Café Kaffekoppen hade fler gemensamma drag än det här. I mitten av 1980-talet var det för mig höjden av exotisk kafékultur att ställa mig och välja ut läsbart bland de många dagstidningarna. De var inkilade i en träkäpp med en ring högst uppe. Med hjälp av ringen kunde tidningen hängas upp på en krok. Jag var fascinerad av käppens tyngd och tidningens flaxande när jag krokade av käppen och intog min plats vid det som redan blivit mitt stambord. 

En gång valde jag en liten tidning, för om sanningen ska fram var det ganska besvärligt att käppläsa de stora dagstidningarna. Det var en sportbilaga till någon av de stora, formatet ungefär som Kalle Anka. Behändigt! Jag stavade mig fram genom rubriker och bildtexter, lätt rosig om kinderna. Hur det nu kommer sig att sportspråket var så mycket lättare att ta till sig? Vad månne "Könni", tyskaläraren, skulle sagt om han vetat att något av hans undervisning trots allt fastnat i minnet...

Då kom jag fram till en liten ruta med Veckans tips för idrottare, av bilden att döma sprinterlöpare. Det handlade om muskelkramper.  Omsorgsfullt plitade jag ner rådet i ett litet anteckningshäfte, småningom lärde jag mig det utantill och sedan försvann notatet. Det är med varm hand och i en vacker tekanna jag nu förmedlar receptet:

brygg ett te på

lika delar blommor
av malva,
nypon och
hibiscus (kinaros).

Låt det dra, avnjut det sedan i godan ro.

Gärna ur en generös tekopp och i sällskap
med en trevlig bok.... 

Det är serverat!

2014-08-18   13:28