Den övergivna ödemarken
suckar i sin ensamhet. Den sträcker sej över ett brett område.
Den talar i tystnad.

Den gråter regn
och ogästvänliga nätter och hon har slagit upp ett tält där.
Där så långt borta man kan komma från allt.

Hon skriver, Jag har nu förstått att den värld
du fruktar aldrig mer ska kunna hota.

Spridda blad och upplysta trappuppgångar,
smältvattnet dränker tankarna. Man passerar ett stadium av uppgivenhet

och in i tyngdlöshet och töcken,
inga ord inga tankar inga minnen,

mänskligheten är som stenar på en rullstensås.
De ligger där som i en familjegrav

i tankarna medan vattendroppar från skyn långsamt urholkar dem.
Kanske klockan finns där, kanske någon bygger trappor,

kanske leder dom någon vart
medan solnedgången försvinner ner bakom vägskälet.

Det är i så fall ingenting som bladen på träden bryr sej om.
De ändrar blott sin fauna och brister.

Det gör så klart även skyskraporna
på Manhattan

men den tiden
den vill inte få våra ögon att se i ett sådant tidsperspektiv.

Hon lutar sitt huvud ner,
låter det sjunka och molnen täcker världar som lyser svagt ovanför.

För längesen har hon glömt
Hon har glömt sitt namn, lämnat det kvar.

Dagar och nätter vind och hav smälter samman i det segel som sticker upp i horisonten, allt bara flyter runt. Hon drömmer, men aldrig någonsin mer
om den världen hon lämnade för längesen