Jag kan inte förstå hur du kan tycka att det känns bra.
Du som har sett mig bli krossad,
gå under jord,
skrapat ansiktet i asfalt,
ropat och sörjt över denna person.

Att ni står och skrattar ihop.

Du som hela tiden stått vid min sida,
dragit mig upp igen,
plåstrat om mina sår,
varit mitt svar och tröst.

Nu ringer du och berättar om er.
Att ni står sida vid sida.
Springer runt stan.
Du ser honom kyssa andra.
Tycker att det känns bra.
Uppmuntrar honom att fortsätta.

Han får göra vad han vill.
Det finns inget jag bryr mig mindre om.
Men att du skulle göra det,
det gör mig illa.