Det finns arter som bara kan växa och leva

i jordmånen efter en skogsbrand.

Har de sagt.

Jag står vid kompostkvarnen och maler ner mitt elände.

Tuggar sönder det.

Mylla.

Väx nu lilla frö. Så ömtåligt och vekt. Sprött. Men vackert, så obeskrivligt vackert. Jag knyter ömt små öglor, fäster stjälken vid ett stödjande grässtrå och ber om stiltje. Bara en liten stund.

Vi frågar oss om livet måste vara så? Vi frågar oss varför? Tysta ekon skallar öronbedövande. Men jag springer upp i ett jättesprång. Ställer mig högst upp på en klippavsats. Jämmerdalen ser så futtig ut. Att de inte kan se det, de stackars sörjande som stretar därnere. Vankandes av och an i sina ellipstiska borrhål. Du där! Hur kan jag hjälpa dem? Jag är dem. De är jag. Jag vattnar mitt groende frö.

Tag min hand, flyg med mig genom rubinnatten. Vi öppnar en dörr som leder rakt in i den gigantiska förmakskammaren. Här pumpas blodet varmt. Här är ditt hjärta, skriker jag över suset från öronbedövande forsar. Som ett studiebesök i en fabrik. Och titta där! Miljontals mirakel som outtröttligt sliter för din skull. Vita blodkroppar. Gallblåsor och binjurar. Din inneboende vishet. Bortom alla begrepp. Jag litar på den. Och där! Där är ju platsen där gnistan en gång tändes, den gyllne elden som är ditt liv. Och där ligger spegelskrotet du samlat på dig, som reflekterar eldskenet. Vi sätter oss på huk. Putsar spegelbitarna hänförda av nyvunnen vördnad.