Prismorna leker i taket. Jag ligger i sängen, stirrar upp i taket. Tänker, men ändå är det tomt i huvudet. Jag vet att jag tänker, men inga tankar virvlar runt i huvudet och det känns skönt. Inget kaos inga ord. Inga hotfulla meningar som försöker få mig att börja klättra på väggarna. Ler, ler för mig själv för att jag inte tänker, för att jag inte faller. Istället virvlar jag bort i en dröm, dagdröm. Det går inte att beskriva, inte med ord eller bilder, eller jag har bilderna i mitt huvud. Önskar att jag hade en kamera i huvudet så jag kunde skriva ut bilderna och hänga dem på väggen. Jag vill visa alla det vackra jag ser. Det jag drömmer om på dagarna.
Det är färger i taket när solen lyser in, den lyser genom prismorna och jag tycker det är vackert. En regnbåge i min lägenhet, ovanför min säng.

Men finns skatten vid regnbågens ände?

Jag vill veta, det känns viktigt att veta en sådan sak, enligt mig. Inte för att jag vet varför, vill inte ha den. Men jag vill veta om lyckan består. Om den finns där för evigt eller försvinner efter ett tag, eller om den kommer och går. Jag andas så sakta, min bröstkorg rör sig upp och ner, upp och ner. Leker med nyckelpigorna på handen, de enbart jag ser. Önskar så mycket, nu slår allt in och jag kvävs av min beslutsamhet, av min egen tankeverksamhet som går i ett. Men ändå kan jag inte få fatt i tankarna som rör sig i huvudet. De smyger sig fram likt en vålnad igen kan se.

Jag reser mig och går fram till min spegel, stryker med handen över det snidade träet som är färgat av silverfärg. Jag vill också spraya färg på blommor och över hel världen. Jag vill göra en krans i guld och med fjärilar på, den ska sitta på min dörr.
Studerar min spegelbild, för första gången på åratal känner jag mig relativt nöjd med vad jag ser. Det känns som att jag har vuxit i min kropp nu. Det känns som att den är jag och tvärtom. Jag ler och snurrar ett varv, ler och snurrar ett varv och ler och snurrar ett varv. Magi, ja bara magi. Och jag skrattar, men ett tyst skratt, precis som skriken som aldrig lämnar min mun är jag rädd för att störa grannarna så sent på kvällen.

Min största rädsla är att störa, att störa någon som inte vill bli störd, att inte våga bli sedd. Rädslan finns nog hos oss alla, rädslan för att inte bli sedd. Men rädslan hos mig är snarare att bli sedd.
Jag studerar fortfarande mig själv i spegeln kommer på mig själv med att tänka:
”Nu är jag allt ego” men kan ändå inte låta bli att fortsätta stirra ut mig själv. Mitt långa röda hår, mina blåa ögon och kroppen jag för en gångs skull är nöjd med.
Plötsligt fladdrar något förbi i ögonvrån, jag ser mig omkring. En vacker fjäril, en färgglad, glad fjäril. Den vackraste jag någonsin har sett. Den flyger, svävar bort från mig. Får motstå lusten att springa efter den, jaga den och fånga den i mina bara händer. Känna vingarna energisk slå mot mina kupade händer och känna de små spröten kittla mot mina handflator. Men fjärilar ska flyga, flyga fritt precis som jag. Inte vara fången i sitt eget huvud med alla tankar som bara vill förgöra mig.

Prismorna leker färglekar i taket och jag ler.