På skolgården i Stockholm
snöar planeter ner.








Barnen leker att vår jord
ligger i vattnet
att lärarna flyger runt som fjärilar








Pojken sitter
på kanten på hustaket och tittar ut
över sjön








utsikten är karg och kal
och omväxlande








Han kastar ner allt han äger
och blundar








Jag frågar honom
om havet och himlen är systrar
med varandra








om det är därför som människor är så olika varandra








Han svarar
och pekar på hästarna
på stranden
och barnen som rider på dom
han visar hur vinden
som blåser i deras hår








De grå dimmolnen flätas samman
och skymningen faller.
skönjer en värld där bortom








en värld av krig och förödelse.








Han lutar sin kropp bak
och svävar nästan i vinden.








under bor människor vägg i vägg
med varandra år efter år
tills den dagen de skiljs åt.








Tomma fågelbon högt i takkronor,
regnvatten som forsar utmed rännstenarna








Snöflingornas karga månlandskap
om hans kind när de landar mot,








runt ögonfransarna glittrar stjärnorna.
Om liv fanns på någon av dessa








vore hans säkert deras Gud.