Vi delar lika på vår tid,
Från en osorterad hög.
av våningar,
väntan och handsprit,
förnimmer jag hoppet igen.

I famnen av de utbildades och omtänksammas
ord,
lyfter jag mig tillbaka mot hällsans frostiga yta.
Jag vill skrika ut den sorg som jag har satts att bevaka,
från tillfrisknandets balkong.
Fylla mina lungor med din rossliga stämma,
och sjunga ut,
ackompanjerat av larmet,
att hoppet faller som höstäpplen från sin gren.
Men vi ska åter spira,
som den ensamma gatulyktan speglar sig i vattenpölens frusna yta,
slocknar vi också när dagen tar sin ton.