Du och jag är inte vi längre
I lampans dova sken lovade dina kolfärgade ögon mig lugn
nattens trygga sköte vaggade mig in i molnets ljuva tillvaro
men jag vaknade av regn, blött överallt, du hade druckit bort all sans
regn följdes av åskknallar och vår tillvaro brändes av blixtar
Hjärtat mitt blödde till dess allt blod var slut, tilltufsat och sårat fortsatte det att slå
Men dess klang ekade tomt
musiken hade tystnad och så även fåglarna
lampan lyser åter
men lugnet har sedan länge dött och skenet som finns kvar fladdrar enbart av ditt tärande hat.