Flygplansfabriken
ligger helt still.







Rakt ut strålar stjärnljuset.
Som vilken söndag som helst
där kratrarna aldrig kommer läka ihop





Endast människornas hud
men i åldrandet faller den långsamt bort till stoft
När jag är frusen täcker jag den.





I taket hänger en lampa.
På väggen en tavla med motiv av världens högsta berg.





Den lilla pricken man knappt ser
är jag på väg mot toppen.





Inga flygplansdelar inga landningsbanor
endast himlen ovan





Från fönstret ser jag dej tydligt
ständigt på väg. Jag tror du aldrig någonsin stannat
till nedanför mitt fönster.





Tror inte ens att du är medveten
om min existens.
Ovan cirkulerar planen på väg ner.





Jag måste med ett av detta
viskar någon.





Som att plötsligt förinta denna plats
jag befinner mej i
och för alltid förneka den





En lampa tänds i flygplansfabriken
det är som om den lilla pricken på tavlan
äntligen nått toppen.



(C) Lars Gullberg

* Stoft

140828