Hon sitter där i fönstret och tittar ut, hennes gråa hår uppsatt i en knut på huvudet och alltid handen fingrandes på en halskedja hon bär kring sin magra hals.
Jag har sneglat på henne när jag skyndar förbi på morgonen, och samma funderingar följer med mig.
Vem är hon? Och vem har hon fått halskedjan av? Kanske hennes kärlek? Hur var han? Vart är han?
Jag har aldrig sett någon inne hos henne, aldrig.
Men jag har alltid sett henne, så långt tillbaka jag kan minnas, sittandes i fönstret.

En dag när morgondimman skyr undan, då frostens vita stjärnor glimmar på marken, böjer jag mig ned utanför fönstret för att ta upp min nyckel jag just tappade.
När jag sedan sneglar mot fönstret ser jag att hon ser på mig, eller är det jag som för första gången ser henne?
Där sitter hon fingrandes på sin halskedja med tomma ögon, jag ser hennes ögon nu, hennes ensamhet och hennes längtan.
En längtan efter ungdom i samma stund som en längtan efter att få lämna allt, fortsätta vidare och låta själen hitta hem…..
En alldeles underlig förståelse uppstår mellan oss, vi talar genom ögonens ärliga glans.
Allting är tyst runtomkring, en värme sprider sig inom mig.
Det är en värme av kärlek, till henne, en kärlek av förståelse och en kärlek till livet, helheten och alla våras samspel.
Jag höjer lätt min hand och vinkar, hennes ögon vinkar tillbaka.
I mitt hjärta bär jag alltid med henne.

När hon sedan lägger sig på kvällen i den stora sängen vänder hon sig mot den tomma sidan, blundar och försöker känna hans doft, hans närvaro.
De brukade alltid mysa och småprata om dagen som varit.
Hon viskar tyst ut i mörkret:
“En flicka vinkade till mig idag”.