När man märker att någon tvekar på en. När man märker att man inte längre räcker till. Då ligger det i en människas natur att försöka. Försöka överbevisa för omvärlden och sig själv att man visst är bra nog. Samtidigt som man dras med en medvetenhet inom sig som lixom klistrar fötterna vid jordytan, vägrar man ge upp hoppen. Till slut står man där, med noll krafter kvar och försöker ta sig jämnfota så hög upp det bara går. Paniken tar över och man greppar efter saker att hålla fast sig i för att slippa slå i marken ännu en gång, flaxar med armarna runt runt som att försöka fånga vinden och flyga uppåt bara lite lite till. Bli lite lite större, och lite lite svårare att tveka på. När man tillslut tvingas ge upp. När man ligger där blåslagen och utmattad på marken och inser att det redan är för sent. Det är då man kan lyckas vända allting fel. Det är då man kan se tillbaka på alla meningslösa hopp och på all patetisk panik. Och man kan göra det största misstaget av alla. Man kan förstå den andra. Den som gav sig av när man själv stod som en idiot och vevade med armarna i jämnfotahopp. Man kan gömma huvudet ner i marken för skammens skull, över det sista minnet man lämnat efter sig. Desperatheten, ilskan och de panikslagna tårarna, allt som var detdär man egentligen aldrig var eller ville vara. Man kan slås av tanken i efterhand. Få för sig att man förstörde någonting som kanske ändå hade gått att rädda, om man tänkt mer än agerat. Men faktum är det. Paniken ligger också i människans natur. Om någon känner dig vet personen vem du är utanför den. Och det var inte den som förstörde. Du skulle aldrig behövt känna från början, att du inte nådde upp. Det var där allt gick snett. Och det var inte ditt fel. Så res dig upp. Borsta av dig dammet. Ta några steg framåt, och försök att förstå. Du är alltid bra nog. Vissa har bara inte förmågan att alltid se det.